När pappa lämnade damlaget för nya uppdrag spekulerades det självklart om damernas unga talang skulle stanna eller gå. När även flyttlasset visade sig gå till en ny stad blev det ännu mer fundersamt men Klara Spångberg valde att stanna och prova sina vingar i division 1 tillsammans med rödvästarna.
Du har varit med en längre tid nu och är ju en av de mest meriterade trots din unga ålder, vad har du hunnit med allt som allt?
Ja, jag har ju hunnit med 3 SM-kvartsfinaler och alla mot AIK. Först med 99-laget sedan med 00-laget och sist med 01-laget. Sedan har jag varit på SM i futsal ett år men i år åkte vi ut i kvalet. Jag har hunnit med att spela division 3 och 2 och nu ska jag in i division 1 då. Jag har varit och tränat med Brommapojkarna och sedan varit med distriktslaget i Ljusdal, i Junsele och i Halmstad.
Du har ju varit i föreningen länge också, hur har din resa varit från grunden upp till damlaget?
Jag spelade med 02-laget för ungefär 4-5 år sedan innan jag fick komma upp till 01-laget istället. Men jag har alltid tränat med 99-laget som spelade i F17 elit. Lite på grund av att pappa var tränare. Jag spelade ändå med 01-laget men när vi startade damlaget i division 3 och jag inte kunde dubbla och spela i två lag längre så var mitt beslut att gå upp helt till damlaget en självklarhet. Det var som en testperiod till en början men när vi i slutet av division 3 insåg att vi skulle gå upp i division 2 så gick det inte att dubbla mellan två lag längre.
Om du jämför med ditt juniorlag och F17 laget vilka skillnader tycker du finns mot damlaget?
Jag saknade ungdomsfotbollen till en början men man märker ändå inte den åldersskillnaden nu i damlaget som man gjorde när man var juniorspelare. Just det här med cuper och sånt var ju hela grejen men det kan vi ju inte göra på samma sätt nu. Sen är det ju självklart ett annat tempo och här vet man att man måste vara på varje träning och prestera för att vara med och konkurrera om en plats.
Förra året lämnade ju pappa Niklas Spångberg över taktpinnen till Marcus Larsson som tränare för damerna och tog i sin tur ett utvecklande steg vidare till Gefle IF. Hur kändes det för dig och vad fick dig att stanna i Sandviken?
Självklart är det alltid en trygghet att ha pappa, men jag kände att jag har ju haft det så många år. Jag har ju alltid haft det och han har alltid varit den som följt med mig överallt. Jag ville testa, Marcus var bra och det var en bra trupp kvar i SIF. Än så länge känns det bra och jag lämnar liksom fotbollen kvar på arenan istället för att jag tar med den hem. När jag och pappa tränade ihop så pratade vi om fotbollen hela tiden vart vi än befann oss. Nu pratar vi inget alls om fotboll nästan. Han är självklart mån om min utveckling ändå så om vi pratar handlar det om mig som spelare.
Kom frågan på tal om du skulle med till Gefle IF?
Ja. Men jag kände att jag inte gett Marcus en ärlig chans då han bara varit i Sandviken i ca två veckor när jag provtränade. Och som sagt, det känns bra nu.
Nu väntar gymnasiet till hösten och flytt, kan du berätta lite mer?
Jag börjar på SAM - NIU (nationella idrottsutbildningen) till hösten i Gävle. Min storasyster Alva tar studenten från den linjen och jag börjar. Sedan flyttar vi typ i juni till Gävle strand hela familjen. Det var lite därför det stod mellan att stanna eller inte men när mer än hälften av laget åker från Gävle redan nu så tror jag inte det blir något problem. Sen får vi se hur allt ser ut efter säsongen, mycket kan hända för alla.