I augusti 2017 fick jag ett överraskande samtal från Peter och sedan dess har jag varit starkt engagerad i SIF:s herrfotbolls förehavanden på och utanför planen. Först på distans som samtalspartner till Stefan och sedan som anställd huvudansvarig tränare från 1 oktober 2017.

Att jag efter 28 säsonger som spelare och tränare i Gefle IF skulle få frågan att träna i SIF var nog inte bara överraskande för mig men det lockade verkligen att tacka ja och det har varit tre inspirerande och bra år för mig personligen där jag tycker lagets sportsliga utveckling har gått åt rätt håll. Tyvärr har det inte räckt till avancemang till Superettan även om vi i år var med i kampen i 29 omgångar.

Det började med en spännande avslutning av seriespelet 2017 där vi i seriens sista omgångs andra halvlek vände 0-1 underläge i paus mot Västerås SK till seger med 3-1 och med det säkrade kontraktet i division 1. 2018 började vi svajigt men gjorde en fantastiskt bra höstsäsong med 30 poäng de sista 15 matcherna och slutade till sist sexa i tabellen. Hösten 2018 gjorde att vi kände stor optimism inför 2019 och vi började väldigt bra med fyra raka segrar men resten av säsongen präglades av en ständig stril av skador och när säsongen var över var facit bla att fem spelare i truppen tvingats lägga sig på operationsbordet under året och ett totalt antal skador jag aldrig varit i närheten av sedan jag blev tränare 1993. Sportsligt slutade vi till slut sjua efter en extremt poängfattig avslutning på serien.

Efter att förstärkt truppen ytterligare inför 2020 startade vi året med spel i Svenska cupens gruppspel mot Mjällby, Djurgården och Dalkurd där matchen mot regerande svenska mästarna Djurgården blev den bästa både spel- och resultatmässigt. Året har annars präglats av Coronapandemin vilket skapat många knepiga situationer för alla inom fotbollen och i livet i stort. Truppen fick bryta sitt läger i Spanien då landet gick in i nationell lockdown, matcher ställdes in och seriespelet sköts upp.

Spelmässigt har vi gjort en bra säsong med stabila insatser i stort sett rakt igenom hela serien och nått till goda 57 inspelade poäng men en period av för många oavgjorda matcher gjorde att vi kom in i seriens slutskede utan marginaler. Vi var tvungna att gå rent hela vägen in till slutomgången och var så när att lyckas men efter sju raka segrar blev det för många motgångar på kort tid. Två avstängda, en kraftig hjärnskakning och sedan fyra Covid 19-fall gav inte bästa förutsättningar i de avgörande matcherna mot Haninge och Sollentuna på bortaplan. Vi var nära även i de två matcherna men hade behövt vinna båda för att till sist nå kvalplatsen. Vi hade chansen till seriens nästsista omgång men slutade nu sexa efter att avslutat med ytterligare tre raka segrar.

Jag tror hela truppen känner att vi hade en bra chans att minst bli tvåa och nå kvalspel till Superettan i år och med tio segrar på de sista 12 omgångarna visade laget vilken hög högsta nivå vi haft under året. Nu blev det inte så trots en totalt sett bra säsong och då är det bara för föreningen och nästa års trupp att dra nytta av årets erfarenheter och ta nya tag nästa säsong.

Det blir dock utan min medverkan då jag nu lämnar föreningen efter drygt tre år och 95 seriematcher i Ettan. Allting har ett slut och nu har min tid i föreningen nått slutet för den här gången.

Jag kommer nu att följa föreningens fortsatta jakt på avancemang på distans och jag är övertygad om att förr eller senare kommer det efterlängtade steget upp i elitfotbollen.

Jag vill passa på att tacka alla i föreningen, spelare, ledare, styrelse, kanslipersonal, sponsorer och supportrar för ett gott samarbete under åren.

Stort tack och på återseende!

Pelle Olsson